Min syster. Älskade vackra..

Många av de minnen jag har från min barndom. Finns du med. Nästan vid varje ögonblick.
Jag ville först inte ha dig. Du var mammas o pappas nya ögonsten.

Jag hamnade i bakgrunden. Med facit i hand, min älskling, så gjorde det ingenting.

Jag kan börja gråta och ryser långt in i hjärtat, när jag tänker på vad du har varit med om.

Du hade mer än gärna fått vara i förgrunden. Bara du hade fått slippa ditt helvete.

Du var det vackraste barn jag någonsin sett. Snällast dessutom.

Alla ville vara med dig. Ditt lockiga alldeles underbara gyllenbruna hår, var förtrollande och underbart. Så otroligt vacker! Vackrast.
Varför skulle ödet ge dig en sådan utmaning? Varför gör den det fortfarande?

Varför kan du inte skratta med hjärtat? Slappna av, leva fullt ut. Längre...

Du förtjänar glädje. Lycka och hälsa. Du förtjänar mer. Du förtjänar så mycket mer.
Du och jag har ett band som sträcker sig långt mer än bara via blodet.

Du är en del av mig. En del av min lunga, du har en stor del av mitt hjärta, rara..

Det bara är så.

Har varit så sedan jag fick dig i min famn. En storasyster som fick hålla sin lillasyster.

Alldeles egna syster.
Du är min bästa vän. Jag saknar dig. Fastän vi är tillsammans. Konstigt va?

Men det är för att vi bor så långt ifrån varandra, mitt hjärta.. Vi får oftast bara några timmar kanske en dag tillsammans. Så sällan. Så olika liv.
Du förtjänar mer. Så mycket mer....

Jag älskar dig! Älskar.