Lägger huvudet på kudden nu ikväll inte bara fyllt av massa glädje från dagens många händelser utan även med en klump i magen. En tagg som påminner mig om att imorgon, den 2e juni är det ett år sedan Victor dog. Det var en onsdag för ett år sen. Att tiden går fort är vida känt, för oss. Inte för Victors familj. Min svägerska, barnen och min bror. Där stannade tiden. Abrubt. Åtminstone känslomässigt. Den stannade för just exakt ett år sedan.
När lycka byttes mot förtvivlan. Det finns inget annat. Hur skulle det kunna göra det?
Deras dagliga kämpande och hopp om att det bara är en ond mardröm. Där tomrum och den saknad efter honom gapar stort.
Tänker på Victors fina syskon som saknar sin bror brutalt mycket. Olidlig orättvisa. Mitt hjärta fylls av så mycket sorg och ledsamhet när jag tänker på dem. Hjälplös.
Pratade med min svägerska idag. Så otroligt stark hon är. Hur hon får stå upp för sig själv i de helt obegripliga situationer.
Jag hör hennes positiva ton men kan känna hennes frustration och ångest.
När hon sa att det blir lättare med tiden men att det fortfarande känns som om han ska komma hem vilken dag som helst. Att det är som om han är försvunnen. Då brister det. Totalt.
Avståndet, för en fysisk kram, är verkligen vår fiende. Men i mina tankar kramar jag ditt hjärta. Hårt!
Jag finns alltid här och jag älskar er.
Jag och make har pratat väldigt lite om detta, tillsammans. Det är så oerhört svårt att prata om. Så känsligt och sårbart. Ryser och fryser långt in i benmärgen.
Vi är otroligt tacksamma för det vi har. Våra barn! Och vi önskar inget hellre än att kunna hjälpa er vrida tillbaka tiden och ställa allt tillrätta igen. Återigen, hjälplös.
Jag tänker också mycket på vad som händer efter döden. Lever själen vidare? Har Victor gått vidare? Var finns han nu? Jag vet iallafall att just nu finns han i mitt hjärta och i mina tankar och att han är väldigt saknad. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar