.Skolstart.

Ja, att jag är känslig är ju inget nytt precis. Ett nytt kapitel i vårt liv. Och säkert hos de flesta sexåringars familjer också. Skolstart!

Kl tio lämnade jag, efter en timmes "upprop" i klassrummet, skolgården och vår älskade skolpojke med sin underbara fadder från 2a klass. (alla barn får en fadder som hjälper dem att känna igen sig i skolan och lättare komma in i det och faktiskt känna sig lite extra omhändertagna)
Felix fällde någon tår och jag såg att han var lite sammanbiten inne i klassrummet. Med tjugofyra elever, massa föräldrar, fröknar och ett gäng med faddrar, förstår jag mitt barn precis. Hjärtsnörp!
Men det gick bra. Han sa hej då och gick hand i hand vidare med sin nya kompis på skolgården. Sen att jag har stått på toaletten på jobbet titt som tätt och torkat tårar (som naturligtvis mest betyder lycka och förväntan) vågar jag knappt nämna. Urtöntig morsa! Det är känsligt, fast på ett positivt sätt. Är jag galen? 

Vårt barn har blivit stor och har startat en lång resa. Och jag har köpt en biljett och tänker hänga med..Med nöje!

Älskade barn.

Max, strax innan vi gick hemifrån, kramade han om sin storebror och sa: "Felix, nu är du en stor kille och ska börja skolan." Och gav honom en puss. Vad säger man? Syskonkärlek! Älskar älskar.

Nu sover de gott i sina sängar. Och imorgon är det dags igen. Men säkert med mycket mindre fjärilar i magen. Nu vet vi ju hur det är.

Sov gott.