IRL

Jag har verkligen tagit ett stort kliv bort från etern. Omedvetet men faktiskt mest medvetet. Jag har helt enkelt ingen lust att skriva. Och det som mest tycks komma ut ur min mun, är ändå gnäll. Så även nu..Sorry.
Blir så trött på mig själv. Jag har sån lust att skylla på någon och låta den ta ansvar för att min hälsa är helt under isen. Men, det finns ingen sådan person. Och mig skyller jag på redan. Tungt. Och inte en människa i världen kan se det på utsidan. Sånt jag kämpar med på insidan. Krig!



Nygammal frisyr. Kul, typ.



Imorse, innan jag slog upp ögonen, visste jag att det blir en tuff dag. Hur? Huvudvärken är blixtrande, nacken värre än någonsin. Gråten hängandes i luften. Jävla skit.

Jag vill inte ha det så här mer. Förutom min skitkropp så mår jag ju bra. Det händer en massa kul i mitt liv. Jobbet flyter på bra, barnen mår bra, solen tittar fram och lyser på oss. Julmys i fönstren som piggar upp, pepparkakor och första advent i antågande. Jag kämpar för att faktiskt få njuta lite. Och jag unnar mig glada skratt. Men, självklart tär det på mitt humör. Det är svårt att undgå. Jag är inte mig själv. Varken IRL eller i etern.

När blir det bättre?

På måndag ska jag träffa läkaren för uppföljning av lungor och annat. Hjälp mig nu.

Mamma och pappa kommer äntligen hem till oss. Och då blir det kramkalas, hela helgen. Kommer nog aldrig släppa taget. Längtar otroligt mycket. Barnen också.

Over N out.