Är sjukt trött! Och jag är så trött på att vara trött!! Finns det någon trötthetsgrad så har jag vunnit den. Lätt.
Christian kommer strax innanför dörrarna i sällskap av farbror Chrille. Kaffe och en hel massa surr så är vi ifatt de senaste månaderna som vi inte har setts.
Jag har huvudet fullt av tankar. Jag tänker på de jag har nära. Runt omkring mig. Vänner, familj, kollegor. De som inte har det så lätt. Sorg, skilsmässor, sjukdomar, arbetslöshet. Jag skulle vilja hjälpa alla. Finnas där. För alla. Alltid. Det går inte.
Men jag skänker väldigt stora delar av mitt hjärta. Min empati. Min kraft.
Först och främst vill jag finnas för Sofia och min bror. Det är fyra månader sedan Victor dog. Chockade oss alla. Det är alldeles för längesen jag fick bo i deras famn. Få dela. Hela. Hjälpa, eller bara finnas till. För dem. För alltid! Jag kommer snart. Jag lovar. De Ni går igenom är en livslång sorg, älskade. Det finns inget annat. Önskar så att det fanns ett alternativ.
Tänkte på Victor häromdagen. Igen. Gråten fanns där. Långt och länge.
Har en del att göra. För att jag vill.
Men first thing first..
Desperate..
Vi ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar