I Used to be Me.

En dikt är fri att tolka hur man vill. Det är det som är poängen.
Den här dikten handlar om en kvinna och sättet hon ser på sig själv i spegeln...

Du tittade på mig med en bortglömd blick. Du dömde mig direkt och gick. Förut kände du mig utan och innan nu längtar du bort till den andre kvinnan.
Kärleksfulla ord och handling är inte längre aktuellt, det som kommer fram är allt annat än snällt.
Sårad och känslig med längtan efter facit. Hur kunde jag låta detta ske? Låta det gå så långt utan att inse. Du är jag och min blick är hård och orättvis och spegelbilden slår tillbaka, hårdare troligtvis. Mår illa. Bilden är spöklik, frustrerad, får fullkomlig panik.
Vem är du? Varför tillät jag mig gå mitt itu? Släpp ut mig. Ge tillbaka mitt liv.

Liten sårad flicka längtar ut till frihet utan bojor. Utan ångest och nojor.
Stunder av lycka är det enda som räknas. Jag andas djupt och hoppar. Hoppar långt in i framtiden.

Finner en kvinna med stark självkänsla och karaktär. Fylld av trygghet, och det henne klär. Hon fångar dagen med stadiga ben. Fast på jorden och med solsken. Blickar mot spegeln möts av en vän. Stannar här. Känslan densamma som att vara kär.
Framgångsrik i det lilla, nöjd med livet och med en glädje som flyttat in för gott. Tar inget för givet. Lyckan är min lott.
Älskar de sina och blir älskad tillbaks, varje dag, varje timme, varje minut.
Värd kärlek. Värd frihet tillslut.

Såg i backspegeln den lilla flickan lämnas bakom. Med en stor säck av ångest står hon kvar, smutsig och kall. Trampad på för en sista gång. Med hennes tillåtelse, i alla fall. Övergiven i ensamhet.
Färdig med skådespel, klar med förödmjukelse och förnekande. Bilden av någon annan sakta bleknade.
Lycka till kära barn. Det lär du behöva. För resan du kommer göra tar aldrig slut. Du kommer tveka du kommer sparka bakut. Det är nu vi skiljs åt. Och jag kan höra ditt tysta stilla gråt.