Alla som känner mig vet att jag är en känslomänniska. När jag inte är frisk och får må bra. Blir jag låg. Inte deppig, men känner mig liten och kanske ledsen. Det är ju inte kul att inte vara glad. Få skratta och vara så där galen som bara jag kan. Längtar. Skratta och vara galen kan jag vara ändå. Men jag har ingen energi. Noll. Vänd nån jäkla gång.
Tycker inte om att gå hemma och glo heller och tycka synd om mig själv.. Jag fastnar i tankar. Gärna obearbetade sådana...
En tagg som gärna gör sig påmind är den otroligt jobbiga Baby blues eller depression jag drabbades av efter jag fött Felix. Den kom inte direkt. Tror att han hann bli några månader. Kombinationen av en hemsk förlossning, sömnbrist och alla höga krav (som jag tycktes ställdes på mig som nybliven mamma), slog vettet ur mig.
Så mörk jag var i mina tankar.. Berättade inte först för någon. Men till slut brast det.
Jag ångrade mitt barn! Älskade inte honom. Ville inte ta i honom. Kunde skrika på honom. Aldrig slå..Aldrig!
Frustrationen och egentligen apatin jag kände var fruktansvärd. Christian fick klart panik. Förstod ingenting. Kommer aldrig glömma de besvikna blickarna (med full förståelse iofs..)han gav mig. Fy vad hemskt.
Blir så ledsen när jag tänker på det.
Min söta rara vackra pojke. Det var aldrig ditt fel!
När jag väl fick hjälp, gick det över ganska fort. Men då kom istället skammen. Den dyker fortfarande upp ibland. Även idag. Hur kunde det hända? Hur kunde jag inte älska vårt efterlängtade barn? Det är ju inte på något vis ovanligt att drabbas av förlossningsdepp. Men det krockade så med min verklighet. Vår verklighet.
Hade jag kunnat återvända till den nyblivna mamman skulle jag klappat henne på kinden. Sagt att jag förstod. Förlåtit henne. Absolut. Förlåt!
Tack och lov kommer inte vår gosse ihåg detta idag. Det får stanna i mig. Eller så kanske det får bubbla nu en stund. Bearbetas och sen sopas bort. Långt, långt bort.
Skönt att skriva om det. Det rensar. Och hjälper lite.
Med Max gick allt enligt regelboken. Det var både skönt och bra. Var nästan beredd på att få tillbaka alla de mörka tankarna. Men de infann sig aldrig.
Jag är en bra mamma och jag älskar våra barn! Förlåt!
Fan. Tycker inte att 2010 har börjat så himla bra. Jag vill börja om. Mitt 2010 börjar den 1 februari! Jaaaa. Det blir bra. Gott Nytt År!!
Och för guds skull. sLuTa SnÖa!! Nu.
Ska hämta två gostroll på dagis nu.
See you
I hope....
Åh gumman, nu vätte du ner mina ögon ikväll!!! Du är världens bästa mamma! Att få babyblues är vanligare än man tror, men få pratar om det högt. Så starkt och modigt av dej att våga berätta. Det kan hjälpa fler än du tror! Bara det bevisar ju vilken fantastisk mamma och människa du är! Förstår att du känner att allt är skit. Du har haft en sån jäkla trist och tuff början på detta året. Men så klart vänder det den 1 februari. det är ju min födelsedag, och jag önskar mej ett fortsatt underbart år för din del. Och man ska ju få vad man önskar sej eller:-)? Kramar i massor till dej du fina goa vän!
SvaraRadera