Im alive.. I think..

Enda fördelen jag kan se efter tre veckors virus i kroppen och det toppat med vinterkräksjukan, borde vara antalet kilo som försvunnit på vågen. Och kanske att-nu-kan-det-ju-bara-bli-bättre känslan. Som en fin kollega sa till mig -Efter regn kommer solsken. Ja, så är det.

I måndagskväll, när jag hade kräkts en fjärde gång bestämde jag mig för att ge upp. Det är bara att rida ut  det. Det finns inget annat att göra. Lite tuffare blev det när båda barnen också satte igång med kaskadspyor. En annan positiv sak var då att Christian snällt väntade med att spy tills jag åtminstone kunde stå på benen igen. Så att någon utav oss kunde ta hand om barnen. Livets ironi, verkligen.

Alla nackdelar orkar jag knappt tänka på. Det är kanske lika bra det. Men om jag säger så här, stackars, stackars plånbok som kommer bli otroligt påverkad. Drastiskt. Och sen får jag hoppas att mina kära kollegor inte ger upp. Jag kommer tillbaka. Någon gång. Fu*k. (börjar bli bra på det ordet nu)


Idag badar Stockholm i en vacker sol och klarblå himmel.  Jag ligger i soffan och drömmer mig bort. 
Ber en bön, en miljon i ordningen, om hälsa. Hoppas den blir hörd. Denna gång.


Det sista som lämnar mig är hoppet.  Kom igen!

M.