Välkommen tillbaka härliga energi.

Att beskriva känslan av hur skönt det är att äntligen få känna sig frisk, är inte så svårt. Det är helt enkelt fantastiskt och underbart. Jag bubblar!
Första träningspasset på evigheter brändes av igår på Sh'bam och ikväll fick vi svettas och jobba hårt på ett Body pump pass. Jag hinner säkert med ett pass till innan veckan är slut. Love it!
Sakta men säkert kommer jag tillbaka till mitt vanliga jag igen.

Om jag inte får träna, äter jag. Onödigt mycket, och onödigt onyttigt.
Fick en vana att äta yoggi med cheerios (!) på kvällarna. Varje kväll i flera veckor. Hur bra är det? Och när har jag någonsin ätit cheerios?
Alltså, onödiga extrakilon att gå omkring och bära på. Inte jätte många, men tre-fyra iallafall. Och de ska bort.

Imorgon är det fredag. Bästa. Med en efterlängtad inspirationsföreläsning direkt på morgonen.
Mys med familjen blir en självklar höjdpunkt innan jag och en kär vän byter hemmet mot Sealoge, i Gåshaga, för vin och tjejsnack.
Bra fredag!

Sov gott

Så!

Oj, vilken skillnad det gör när man lyckas vända vinden pyttelite.
En alldeles perfekt helg, en måndag att minnas, soliga magiska höstdagar, underbar familj, gör verkligen susen.

Tog äntligen mig tid att gå till kiropraktorn, världens bästa, för att ta tag i alla omöjliga spänningar. Idag känner jag mig levande! Jag känner mig glad. På riktigt.
Jag har fortfarande lite huvudvärk men det är så mycket bättre och mer accepterat när det är självförvållad.
Ett par ljuvligt goda glas vin på kultstället Collage igår kväll med fina Kicki och ett gäng premiärsugna kändisar var orsaken. Premiären var ingen mindre än Tintin och visades på Park. Riktigt bra och sevärd film och får tre strålande solar av mig. Gå och se!
Extra plus var det att få dela bord med Francesco Valentino och hans fru på Collage. Idol!

Innan Tintin och röda mattan fick Chinateatern besök. De mjuka värdenas dag, var rubriken och kund var ämnet och det odelade fokuset. Att utvecklas från bra till bäst. Teatern var fylld av förväntansfulla härliga kollegor och medmänniskor och där amerikanska Valerie Oberle var stjärnan av talarna. Väldigt intressant. In a really american way.
Gunnar Ström, Stigfram, var ändå den jag uppskattade mest. Han var hjärtlig och personlig. Det gillar jag mer. Det blir mer äkta då.

Bra dag helt enkelt. Och det har den här dagen också varit. Munnen kan inte sluta le. Hurra!
Jag är ödmjuk och otroligt tacksam över att livet känns lättare nu. Förkylningen har börjat ge med sig, spänningar och ständig huvudvärk snart ett minne blott. Vardagspusslet kanske aldrig löser sig. Men blir lite bättre. Ibland hjälper det att bara få prata av sig. Dela med någon annan som känner igen. Och ta nya tag.

Jag är tacksam. Alltid.

Men förlåt då.

Det är ingen positiv, glad sol vid tangenterna inte. Fortfarande inte. Jag tror jag går av på mitten snart. Kommer jag någonsin bli glad igen? Jävla jobbiga tårar som letar sig ner för jämnan.
Ja, jag krisar. Och jag gör allt för att slippa. Biter mig i läppen i tid och otid. Vad är det som händer? Skriver jag "livspussel" skulle nog många fnysa. Jag vet, lyxproblem. Men i min värld, i min kropp, i mitt hjärta, i min själ. Så är det jobbigt. Vardagsstressen har hunnit ifatt och jag ogillar varenda sekund av vad den gör med mig. Vem har sagt att det är lätt?
Vad vill jag då? Svaren kommer. Förhoppningsvis.

Det blir verkligen inte bättre av att en sju veckor lång infektion i kroppen ständigt gör sig påmind och som oturligt nog verkar har flyttat in på obestämd tid. Blir tokig.

Jag saknar mitt vanliga jag, det gör min familj också. Jag vill skratta. På riktigt.
Jag har så mycket att glädjas över. Och gör det, men inte tillräckligt mycket. Förlåt.

Sluta nu.
M.

Kära barn.

Läste flera av mina vänners status på Facebook igår om att en liten kille på 4, i Ljungby, hade försvunnit. Efter ett tag läste jag från samma personer att pojken var funnen. En sådan lycka! Vem kan slappna av när ett barn har kommit bort. Det jag inte visste då var att de hade hittat fyraåringens kropp. Några hundra meter från sin bostad. I en dunge. Alldeles själv. Död. Kall. Mördad!
På samma adress där min syster och mina underbara syskonbarn bodde på tills för bara några veckor sedan.
En stor klump i magen som inte slutar växa. Kommer ut i tårar. Obehindrat. Blir så ledsen och kan inte sluta frysa.
Hur kan man döda ett litet barn? Oskyldiga älskade små barn. Det är helt ofattbart.
Förbannade jävla grymma människor.


 Jag kramar återigen hårt om mina barn. De är oersättliga och det absolut finaste som finns...   



En liten person full av energi. Med inget annat än oskyldigt hjärta inuti. Ett liv som knappt börjat leva, finns inte längre mera. Igår kväll togs ditt liv. Åttio år i förtid. Så fruktansvärt!
Liten själ, med ett alldeles för tidigt farväl. 


Sov gott lille gossen.

Dessa vackra färger

Började morgonen med att ta på träningskläder för att stjäla en stund för mig själv. En powerwalk på ett absolut sagolikt Lidingö. Började med att springa, men efter en kilometer fullkomligt brann det i lungorna. Kul kondis! Det är ju en färskvara. Alltså bara att börja om från början.
Jag lämnade hemmet något spänd och kom tillbaka helt avslappnad. Jag vet inte med er, men med mig gör naturen under. Och det blir ju inte mindre jobbigt av att det är så ljuvligt med alla höstfärger.

Det är lika fantastiskt varje gång årstiden vänder blad. 

När jag är ute passar jag på att fånga ögonblicken på bild. Vår vackra natur. Allt fastnar inte på bild men fotograferas på näthinnan. Jag dör en smula. Det är så vackert. Naturreservatet, sjöarna, magiska träd i alla dess skiftande färger, solen som tittar fram, doften av landet. Grönskan som sakta blommar ut för att göra sig redo för en lång tid med kalla dagar och nätter.

Annars är det en typsikt mysig familjedag. Vi bakar kladdkaka, spelar spel, leker, målar, tar det lugnt och bara njuter av att få vara lediga och av att få vara tillsammans.

Jag förstår hur mycket jag har att vara tacksam över.

Kärlek.

Ler lite men vill le mycket.

Efter ett spännande möte idag med en oerhört härlig person, föddes inte bara en massa härlig efterlängtad energi utan även flera utmaningar uppdagades. Nya tankar och stora frågor bubblade upp där jag fick vända blicken inåt för att hitta svar. Hittade inte alla och förstår att jag har en del att jobba med. Med mig själv. För att lära känna mina styrkor och svagheter. Rädslor och känslor. Frågor som, vem är jag i denna stora värld? Och vart har mitt leende tagit vägen? En resa börjar nu. Och det ska skrivas ner. Och om allt går bra kan vi säkert fira nästa år. Tack Paul!

Men allvarligt, vart har mitt leende tagit vägen? Jo visst ler jag, men jag känner mig inte glad. Utan faktiskt ganska ledsen. Eller låg. I flera veckor nu.

Vackra höst, vad gör du med mig? 

Jag känner inte igen mig själv. Varken i spegeln, i sinnet eller till sättet. Vad är det som händer? Har jag drabbats av höstdepp? Är det fler som känner så här?
Hur som helst så känns det vansinnigt trist. Och vantrivs otroligt. Och önskar att det kunde gå över nu.
Snart är min höstförkylning och antibiotikakur över och kan lämnas bakom. Så att träning istället kan få en helt ny prioritet. Då kommer säkert både huvudvärk och trötthet vara ett minne blott. Och energin smyga sig tillbaka. Med träning mår kroppen och knoppen bra. Och det är ju där problemet sitter. I knoppen.

VAB imorgon. Älskade lille Max som envist hostar vidare. Hoppas innerligt att det läker ut snart så vårt lille hjärta får bli pigg och kry igen.

Jag vill bli pigg och glad igen.

Rosa bandet, ung cancer. Cancer! Vedervärdiga sjukdom. Grät en skvätt när jag såg den här filmen "Det är ok att känna." 
Förstår hur skört livet är. En nära väns pappa dog för en vecka sedan i hjärntumör, 64 år. Min pappa överlevde. Inte svärfar. Steve Jobs, död i cancer. Flera jämnåriga gamla bekanta, cancer. En gammal klasskompis barn, cancer. Cancer fasen överallt. Tycker sjukdomen är läskig och den ger mig kalla kårar.

Skänk en slant till cancerfonden. Det gör jag. Alltid.

Känslig. Men befogade känslor som behöver susa förbi.

M.

VABfredag.

Så plötsligt dök den då upp. Första VAB dagen för säsongen. Den här gången är det en skruttig Max med feber som är uppe och nosar på 40 graders strecket. Hjärta.
Flera möten och annat fanns inbokat i kalendern men som helt klart fått en annan prioritet.
Tack och lov kan jag jobba lite hemifrån. För att hinna ikapp en smula. I myskläder, utan smink och med håret i en galen knut på huvudet. Underbart. Kan inte låta bli och tycka det är mysigt. Ösregn och ruskig höst utanför fönstret. En varm gosig unge i knät. Med tända ljus, en kopp kaffe och skön stämning innanför.

Det är fredag. Idolfredag, VABfredag, mysfredag. Kalla det vad du vill. Den är välkommen!

Ses.

Nä!

Lämnar precis Lidingödoktorn och världens bästa läkare med besked om att ytterligare en bihåleinflammation flyttat in. Förstod det efter mina fem veckor med ett allmäntillstånd långt under bra. Men bihåleinflammation igen! Jag hade ju det förra hösten. Varför kommer den tillbaka? Vad händer nu då? Gissa.
Utredning om ev "lätt operation." (hej då polyper, typ!) eller sköljning. Jag dör!
Otroligt fräscht i dess mest ironiska mening.. Blä!

Antibiotika och se glad ut. Köp läget liksom. Nu vill jag bli frisk.

MF!

Vår historia

Jag, 23 år. Lämnat Skåne för Stockholm för att jobba med barn på Sats Sports Club, Södermalm.
Inte singel, men ändå ensam. Plötsligt öppnades ögonen och hjärtat fylldes av kärlek till en stor, alldeles underbar skåning. Vår nya personliga tränare. Med sina gigantiska muskler och ödmjuka sätt gick det helt enkelt inte att motstå. Jag blev förälskad. På riktigt. I smyg.

3 oktober 2000 stod det AW på schemat. Det var en tisdag. Övertalade Christian att följa med trots att  han skulle upp tidigt och jobba dagen efter. Till slut sa han ja. Yes!

Efter att jag duschat och gjort mig redo för utgång gick jag tillbaka till Sats för att möta upp mina kollegor och samtidigt passa på att vinna Christians hjärta.
Och efter lite kvinnlig list förstod jag att han var intresserad av mig också. (en helt annan historia)

Snapsbar på Söder, dans, massa vin och en otrolig elektricitet mellan mig och Christian. Det slog tillslut till. Med ett brak! Kärleken var ett faktum.

Nu singel men på nytt upptagen. Av mannen i mitt liv. Efter flera "tecken" (ja, jag tror på det) på att han var den rätte, kunde jag bara le och resa med på det största äventyr ödet hade att bjuda på.
Vi flyttade ihop dag tre och förlovade oss efter två månader. Varför vänta?

Vilken resa. Elva år senare är han fortfarande mannen i mitt liv. Har fortfarande gigantiska muskler och massa ödmjukhet. Dessutom pappa till mina barn. Vi har mött motgång och annat. Men där ändå kärleken fått bestå. Formats av varandra.

Grattis på elva års dagen älskling!

Puss