Men förlåt då.

Det är ingen positiv, glad sol vid tangenterna inte. Fortfarande inte. Jag tror jag går av på mitten snart. Kommer jag någonsin bli glad igen? Jävla jobbiga tårar som letar sig ner för jämnan.
Ja, jag krisar. Och jag gör allt för att slippa. Biter mig i läppen i tid och otid. Vad är det som händer? Skriver jag "livspussel" skulle nog många fnysa. Jag vet, lyxproblem. Men i min värld, i min kropp, i mitt hjärta, i min själ. Så är det jobbigt. Vardagsstressen har hunnit ifatt och jag ogillar varenda sekund av vad den gör med mig. Vem har sagt att det är lätt?
Vad vill jag då? Svaren kommer. Förhoppningsvis.

Det blir verkligen inte bättre av att en sju veckor lång infektion i kroppen ständigt gör sig påmind och som oturligt nog verkar har flyttat in på obestämd tid. Blir tokig.

Jag saknar mitt vanliga jag, det gör min familj också. Jag vill skratta. På riktigt.
Jag har så mycket att glädjas över. Och gör det, men inte tillräckligt mycket. Förlåt.

Sluta nu.
M.