Kära barn.

Läste flera av mina vänners status på Facebook igår om att en liten kille på 4, i Ljungby, hade försvunnit. Efter ett tag läste jag från samma personer att pojken var funnen. En sådan lycka! Vem kan slappna av när ett barn har kommit bort. Det jag inte visste då var att de hade hittat fyraåringens kropp. Några hundra meter från sin bostad. I en dunge. Alldeles själv. Död. Kall. Mördad!
På samma adress där min syster och mina underbara syskonbarn bodde på tills för bara några veckor sedan.
En stor klump i magen som inte slutar växa. Kommer ut i tårar. Obehindrat. Blir så ledsen och kan inte sluta frysa.
Hur kan man döda ett litet barn? Oskyldiga älskade små barn. Det är helt ofattbart.
Förbannade jävla grymma människor.


 Jag kramar återigen hårt om mina barn. De är oersättliga och det absolut finaste som finns...   



En liten person full av energi. Med inget annat än oskyldigt hjärta inuti. Ett liv som knappt börjat leva, finns inte längre mera. Igår kväll togs ditt liv. Åttio år i förtid. Så fruktansvärt!
Liten själ, med ett alldeles för tidigt farväl. 


Sov gott lille gossen.