Glad för det lilla i det stora

Passar på att uppdatera när energin ändå verkar vara på topp. Har haft ett lyckorus i kroppen idag av flera anledningar. Mest tror jag det beror på att jag har kommit igång med min träning igen. Längtat efter att få röra på mig. Jag har en tacksam kropp där jag ganska snabbt kan se resultat från träningen. Men det går lika snabbt åt andra hållet om jag inte tränar. Det syns på en gång. Köttbulle! Nåväl.
Självklart bubblar det en massa annat roligt under pannbenet. Men det behåller jag för mig själv ett litet tag till.

Var på ett återbesök hos läkaren i måndags för att kolla status på lungorna vid in och ut andning. Ingen förändring. Fortfarande lika dåligt resultat. Astman är sämre. Jag fick röntga lungorna och en lungspecialist ska kopplas in. Snart blir det bra.

Trots det tråkiga beskedet om oförändrad lungkapacitet så känns det extra bra att jag har kunnat ge mig ut på en sexkilometers intervall träning två kvällar på rad. Och ändå överleva. Och på en helt ok tid. Otroligt glad för det lilla.

Nu till en annan rolig sak som jag blir väldigt glad och stolt över. Min kära svåger, Jörgen. Jag har skrivit om honom tidigare och kan alltså inte låta bli att fortsätta göra det. Särskilt inte när det är ett aktuellt skivsläpp från en av våra tiders mysigaste sångare, Björn Skifs. Extra kul när jag vet att det är Jörgen som ligger bakom varenda låt. Länkar en härlig snutt. Se och njut och spring och köp skivan om du är ett Björn fan.

Hörs.

IRL

Jag har verkligen tagit ett stort kliv bort från etern. Omedvetet men faktiskt mest medvetet. Jag har helt enkelt ingen lust att skriva. Och det som mest tycks komma ut ur min mun, är ändå gnäll. Så även nu..Sorry.
Blir så trött på mig själv. Jag har sån lust att skylla på någon och låta den ta ansvar för att min hälsa är helt under isen. Men, det finns ingen sådan person. Och mig skyller jag på redan. Tungt. Och inte en människa i världen kan se det på utsidan. Sånt jag kämpar med på insidan. Krig!



Nygammal frisyr. Kul, typ.



Imorse, innan jag slog upp ögonen, visste jag att det blir en tuff dag. Hur? Huvudvärken är blixtrande, nacken värre än någonsin. Gråten hängandes i luften. Jävla skit.

Jag vill inte ha det så här mer. Förutom min skitkropp så mår jag ju bra. Det händer en massa kul i mitt liv. Jobbet flyter på bra, barnen mår bra, solen tittar fram och lyser på oss. Julmys i fönstren som piggar upp, pepparkakor och första advent i antågande. Jag kämpar för att faktiskt få njuta lite. Och jag unnar mig glada skratt. Men, självklart tär det på mitt humör. Det är svårt att undgå. Jag är inte mig själv. Varken IRL eller i etern.

När blir det bättre?

På måndag ska jag träffa läkaren för uppföljning av lungor och annat. Hjälp mig nu.

Mamma och pappa kommer äntligen hem till oss. Och då blir det kramkalas, hela helgen. Kommer nog aldrig släppa taget. Längtar otroligt mycket. Barnen också.

Over N out.

Besiktning!

Idag spenderade jag nästan två timmar hos doktorn för en rejäl hälsokontroll. Minst sagt. Jag är förbi less på att må dåligt. Trött, orkeslös, huvudvärk, yrsel och allmänt bara dålig. Ibland är det bättre, men så blir det sämre igen. Vem vill leva så? Och kan man leva så? Och när kan jag på allvar komma igång med min träning?

Många svar fick jag redan idag. Jag fick veta att jag har rejält nedsatt lungkapacitet. Inte konstigt att jag inte orkar så mycket och att jag blir så akut trött. Min astma har blivit sämre. Ny medicin och uppföljning. Fan. 
Han upptäckte en förträngning i näsan, så bihålor ska röntgas. Inget farligt, tack och lov.
Dessutom rådde han mig att söka hjälp för att lära mig slappna av. Tydligen kunde läkaren läsa av på min tunga att jag är stressad.?! Good guess.
De fem rör med blod de tog, tar ca en vecka innan besked. Men då får jag också svar på en massa prover.

Jag känner mig som 85. Och jag känner mig ledsen. Men är glad att jag äntligen tagit tag i mitt liv. Jag nöjer mig inte med att må halvbra.

Nu kan det bara bli bättre. Imorgon är det personalfest. Och det är ju alltid bra.
 
Ses.

.Några ord.

"Jag går dit benen bär mig. Stannar på en brygga vid vattnet. Båtplatserna gapar tomma, vinden blåser kallt. Tjocka moln som gör det svårt att avgöra dag från natt. Djupa andetag, vänder blad. 
Här kan inget hända. Jag är trygg."


"Färgade löv ligger samlade på marken. Förbrukade och glömda. Träden står nakna och fryser.
En tomhet och minnen som letar sig tillbaka till värme och kyssar.
Ryser och knäpper jackan. Tack för denna gång."
                                                   

"Jag behövde inte leta länge innan jag hittade en vän i dig. En sådan vän som ser mer än yta hos mig. 

Du betyder mycket för mig och du är någon jag ömt kommer värna om.

För mig är du perfekt och en stjärna rätt igenom."

"Vad händer när personen framför dig inte längre är densamma?

Är det mitt fel? Eller är det skitsamma?

När "jag älskar dig" inte har samma mening som innan. Då du var hjälten och jag hjältinnan.

När blickar svalnat och orden tagit slut. Är det då man packar och flyttar ut?

Min älskade familj är hemma igen. Och inser att jag är halv utan dem. Men det har varit en riktig win win för alla. Det är nyttigt att få längta efter varandra ibland.

Underbar helg tar slut. Ny vecka tar vid. Jag är redo.

M.

Solokvist

Att få vakna en timme innan lunchtid, praktiskt taget utvilad, är inte direkt en självklarhet i mitt liv. Eller i någon småbarnsfamiljs liv för den delen. Idag fick jag det.
Min kära familj packade in sig i bilen och åkte till farmor i Skåne igår vilket gör att jag är själv en hel helg.
Har längtat väldigt mycket efter det. Av rent egoistiska skäl. Men mest för att det är nyttigt att få vara lite själv och få längta lite extra efter familjen. Funderade på det igår. Bakom alla "statusar"som jag har, vi har, mamma, fru, dotter, syster, kollega och vän så finns det ju även en tjej. Bara jag. Och hon tänkte jag "dejta" i helgen.
Visst låter det knasigt, jag vet. Men det är så lätt att fastna bakom en status. Och glömma bort sig själv mitt i alltihop. Idag är jag min första prioritet. Jag väljer det.

Den här veckan, höstlovsveckan, har varit ganska lugn. Barnen har haft ett lugnare tempo. Felix har fått leka med sin kusin nästan hela veckan då skolan har varit stängd och fritids inte är lika kul utan alla sina kompisar. Tack! Och Max fick ledigt två dagar från dagis.
Dessutom fick vi nys om en pytteliten sommarstuga som vi ev kommer hyra årsvis. Nästa helg får vi veta om det blir så. *Håll tummarna* för det är en dröm vi haft i många år.

Jag prickade in en nackspärr precis lagom till en heldagskurs i skriftlig kommunikation i onsdags. Oskönt, kan jag berätta. Kursen var toppen och fick en massa bra tips med mig tillbaka. Värk eller ej. Min kiropraktor fick återigen göra underverk i torsdags. Och som pricken över i unnande jag mig massage. Har dessutom blivit "koppad" för första gången i mitt liv. Intressant. Och väldigt nyttigt.
Min rygg och nacke är mycket bättre, men inte helt bra. Ännu.
Fick dessutom med mig D-vitaminer hem, en bristvara i min kropp. Så, snart är det riktigt bra.

Nu sitter jag här. Med endast tända ljus och Spotify som sällskap. Redo att börja skapa. Plockar fram min kreativitet och samtidigt lättar på snurriga tankar. Ren terapi! Älskart.

Hörs.