Vi har stängt!

Nej. Försvinn vidriga tanke. Vill inte veta av dig. Jag tycker inte om dig. En sån dålig smak. Ond känsla. Ett dåligt samvete.
Detta jäkla dåliga samvete.
Någon öppnade den dörren. Och jag gick in. Såklart.
Jag vill inte.
Minsta lilla sak känns som en enorm motgång nu. Ett samtal, en viss ton, en besviken kompis, en lapp från föreningen med en påminnelse om vagnförbud i trapphuset..
Men förlåt då!!!
Förlåt för fan för att jag finns. Förlåt för att mina barn är sjuka jämt. Förlåt för att jag skrev fel. Förlåt för att jag inte finns på plats när du behöver mig. Förlåt för att jag inte ringde.
Förlåt för alla förlåt!
Så jobbigt med en känsla av att jag alltid vill vara tillags för alla. Jämt. (det är ingen som kräver det, det är bara något som finns i mig)
Det är omöjligt. Jag felar också. Jag är inte perfekt! Jag är inte alltid glad. Det finns en annan sida också. En väldigt känslig sådan.
Varför öppnade du dörren? Den ska vara stängd.

(Detta handlar klart om min dåliga självkänsla. Jag har tappat mig själv i allting. Känner mig kluven. Känner mig halv. Känner mig frustrerad.)
Menshumör. Tacksamt att vara tjej..

En vän sa till mig att jag är som en Berg och dalbana. Fritt att tolka hur man vill. Jag förstår precis. Det är kul, det går upp och det går ner, det går undan..

Blir kanske att jag lämnar Max på dagis imorgon. Grönt ljus från läkaren. Natten får helt vara avgörande. Så, jag får helt enkelt se vad som händer.

SAyOfUcKiNgNaRa

(Förlåt igen...)