Förstår när jag med en klump i magen, lätt till tårar och känner stress. (Knappt innan måndagen ens har vaknat). Att allt inte står rätt till.
Känner mig jätte ledsen och låg. Och har inga svar på varför. Den här gången heller.
Jag borde vara lycklig. Skratta och vara glad. Men munnen vill inte le.
Önskar att jag med en handvändning kunde vända ledsen mot glad. Jäkla berg och dalbana...
Du vill inte bo i mitt huvud.
Krama mig. Hårt! Det behöver jag.
M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar