.Sentimos.

Sitter just nu uppkrupen i soffan. Ensam. Med mina tankar. Och de är många. Inte särskilt sorterade och vissa inte alls rationella. Jag gråter lite. Men är egentligen inte ledsen. Jag rensar. 

Min mun har inte gett överdrivet många leenden idag. Har inte haft lust. Tycker inte om mig själv när jag känner så här. Men jag tillåter det. Ibland. För att det behövs. För att kunna uppskatta det roliga dagarna. Och de överväger helt klart. 

Tänker, tyvärr, mer och mer på hur utsatta vi är just nu. Du och jag och alla vi på stadens gator. Känns trist. För jag vill inte tillåta mig att bli rädd. Naivt kanske. Men det är ju en slags överlevnad. Jag tänker mest på mina barn. Vad skulle hända dem om något skulle hända mig? Eller Christian. Ryser och fryser långt in i märgen när jag tänker på om något skulle hända våra barn. Blir skitförbannad! Va fan. 

Det finns så otroligt många galna människor på denna planet. Men tur är väl ändå att de är i minoritet. 

Ja, jag tycker lite synd om mig själv. Utan helt logisk förklaring. För jag har inget att vara ledsen över. Egentligen. Förutom sårande ord i stundens mörkaste rum. Som självklart läker fort. Men som gör ont. 

Jag längtar efter min familj. Hela familjen. Längtar efter ledighet. Längtar efter sömn. 

Imorgon är en annan dag. Och det är väl tur det. Den vill jag vara med och skapa. Hoppas vid gud att det blir med ett leende. 

Julbord med kollegor imorgon kväll. Bra så.

Snart god natt. Bara en liten stund till under filten i soffan. 

M.