Orättvist.

För att referera till mitt förra inlägg, "Gnäll klär ingen." Det står jag fortfarande fast vid. Ändå sitter jag nu hemma, i en tom lägenhet och gnäller och tycker synd om mig själv. Patetiskt! Jag är arg och frustrerad över vad en jä*la tå kan ställa till med. Jag vill slå någon! Seriöst. Det har gått en vecka och ja, det har blivit bättre med viss reservation, men är så långt ifrån bra. Att jag över huvudtaget skriver inlägg om detta och låter min tå sparas till historien, är inte klokt. Men det är min vardag just nu.
Jag kan inte jobba. Gjorde ett försök i måndags. Det har jag fått lida för sedan dess.
Så igår bestämde jag mig för att stanna hemma och vila (missar ALLT kul på jobbet) och idag är det onsdag. Jag har en varig tå och o n t people. Har beställt tid till doktorn. Skitkul. För en tå. Blir tokig.
Har fått frågan av många hur länge jag kommer ha det så här. Kommer jag kunna bada i sommar? Gå på bröllop på lördag? Dansa, springa, träna, leka med mina killar, gå långpromenader, gå i högklackat och bara ha en helt vanlig vardag igen? Alldeles för länge, svarar jag då. Onödigt och orättvist länge.

Mina tårar borde inte rinna för det här. Det är det inte värt. Ändå går de inte att stoppa.

M.