:(

Om man nu ska ta något positivt ur denna dag och Victors begravning så är det just den otroligt vackra begravningen. Den var så fin. Jag ryser. 

Vi kom en knapp tio minuter innan den började. Då var kyrkan nästan helt full. Redan. 
Familjen hade reserverade platser längst fram till vänster. Där slog vi oss ner.
Victors kista var fylld av massa vackra blommor. Hans gitarr stod bredvid och ett fotografi på honom stod framför. Ni förstår säkert klumpen i magen...
I tio minuter, innan cermonin startade var det precis knäpp tyst i kyrkan. Inte ett ljud. Silencio. Rys igen..
Victors favoritband spelade hans favoritlåt som inledning. Då bröt inte bara jag ihop utan även de flesta. Hejdlöst.
Väldigt fin präst sa minnesvärda ord om älskade Victor. De sjöngs någon psalm och en låt om Victor spelades i högtalarna.
Gråtbryt igen. Väldigt vackert.

Sofia höll ett oerhört starkt och känsligt tal om sin son. Hon var så stark!
Det tackade hon sin son för...
Inte ett öga torrt.
Det spelades ytterliggare en fin låt och vi sjöng tryggare kan ingen vara. Sen var det dags att lämna kyrkan för att sätta kistan i jorden. 
Sofias bröder samlades runt kistan och bar gemensamt ut den till tonerna av Tears in heaven. Vi andra följde efter. 
Alla dessa människor. Otroligt fina tonåringar, kompisar till Victor. Lärare, släkt och närmast anhöriga. Alla tror jag, kastade en blomma och sa farväl. 
Att se Sofia när de sänkte ner kistan i jorden, går nog inte förklara med ord. Det var så smärtsamt. Älskade.. 
Totalt gråtbryt. 

Victor:
Vi kände din värme och din närhet i kyrkan idag. Din kista var så vacker med blommor o blad. Det var så vackert och väldigt mycket du. Då som nu.  
Det var nästan så att man kunde höra dig skratta. Att inte du finns kvar är väldigt svårt att fatta. Vi kunde se dig le och dina ögon glittra.  Åtminstone i våra hjärtan. Det är ju där du alltid kommer sitta.  
Vi är många som älskar dig och ville ta ett sista farväl. 
Att fått lärt känna dig var ren lycka. Det känner alla såväl...  

Hej då Victor vår ängel.
Sov gott!      

Är på tåget på väg hem till Stockholm och min familj. Min man och mina två otroligt efterlängtade barn. Är inte hemma förrän vid 23. Så jag får tassa in och pussa på dem när det ligger och sover. Längtar!

Jag känner mig alldeles tom. Min mun har ingen lust att le.
Det var en fin dag. Men tung.
Tycker det är skönt att det är över nu. Åtminstone jag har spänt mig alldeles inför begravningen. Nu med facit i hand gick ju allt väldigt bra. Men som sagt. Nu är jag tom. Tom!

Älskar er Daniel, Sofia och resten av familjen. Jag finns här!

Tack underbara mamma och pappa för fin stund tillsammans. You rock!

Ciao.