Förlåt.

Jag ber redan nu om ursäkt. Jag är verkligen inte på topp. Och då blir det inga roliga inlägg på bloggen. Men jag måste skriva av mig. Och det här är min elektroniska dagbok. Min ventil.
Så förlåt.

Luften har gått ur mig fullständigt. Jag är riktigt ledsen. Sådär ledsen att det räcker att någon bara pratar med mig så bryter min röst och jag får bita mig i läppen. Mitt ansikte har känts förlamat. För att jag har hindrat tårarna att rinna fritt. Många gånger har det inte gått att hindra dem. Då har de fallit. Jag har krupit långt ner i stolen för att inte visa min kollega i skrivbordet framför mig att jag gråter.
Har suttit, tack och lov, vid mitt skrivbord hela dagen och jobbat. Borta från alla blickar. Alla människor. Med noll koncentration. Så långt ifrån mitt vanliga gamla jag.

Fick en obehaglig känsla i magen i morse och ringde till mamma på hennes jobb. Hon hann svara i telefonen sedan bröt hon ihop.
Hon försöker vara stark för pappa hemma och visa honom att detta kommer att gå bra. Vi klarar det!
Men när hon sitter ensam på sitt kontor med dörren stängd. Då gråter hon. Släpper masken. Precis som jag.
Vi pratade en lång stund. Jag lyssnade. Och sen fick jag prata. Det är djävligt och så fruktansvärt orättvist.
Jag hör hennes panik. Hon märker inte det själv men hon säger samma meningar flera gånger. Glömmer bort vad hon har sagt. Så typiskt för stress och faslig oro. Älskade.
Hon berättar att pappa är utom sig av oro. När han väl somnar på natten så drömmer han och pratar i sömnen. Fäktar med armarna. En kamp även på natten. Min älskade pappa, jag brister. Och jag förstår.

På måndag är det skiktröntgen. Akut tid. För att se exakt vad det är de har hittat. Denna gång.

Jag åker ner till Skåne i början av februari. Jag måste. Jag vill inget hellre.

Fredag imorgon. Lyckligtvis.