Mitt spanska blod.

.Pappa o jag.

Tänker på min familj i Spanien. Det är där jag har min släkt. Farbröder, fastrar, kusiner och kusinbarn.  Pappa lämnade Spanien och Barcelona som sjuttonåring. För att prova vingarna som musiker. Trummis och sångare i ett band som hette Los Chicos, turnerade han runt i Sverige, bl a.
Fastnade i kärleken. Blev kvar. Min starka fantastiska pappa. Mitt spanska blod.

Två av mina tre farbröder är sjuka.

Fernando, min gudfar som jag står närmast. Är strax över sjuttio. Charmig. Snygg och välbevarad. Han är mörk med knallblå ögon.
Är lång och muskulös. Alltid med ett busigt leende på läpparna. Humor och med barnasinnet till hands. Han har aldrig glömt någon av våra födelsedagar. Någon gång.
P.o.s.i.t.i.v. det är så jag tänker, när jag tänker på honom.
Han har varit gift med faster, Isabel, sedan de var riktigt unga. Och fick två barn. Oscar och Yolanda. De är fortfarande gifta och lyckliga. De bor i Castelldefels, två mil utanför Barcelona. Precis vid havet. Underbart ställe.
Mamma berättade nu ikväll att pappa hade pratat med Fernando i telefon. För första gången på alla år lät han deprimerad. Han är sjuk och de vet inte riktigt vad det är som fattas honom.

Roberto, min äldsta farbror bor i ett hus i Tarragona. Änkeman. Talar franska efter att ha bott med sin fru i Frankrike i många år. Han är hes, jämt. Ganska bitter. Tillbakadragen. Kvar i det förflutna.
Sa upp bekantskapen med sin enda son. Men efter några år hittade tillbaka till honom. Han är ensam, i sitt stora hus. Sjuk. Har gått igenom allt för många behandlingar. Orkar inte fler. Sorgligt.

Daniel, min yngste farbror. Det är han jag känner minst. Har haft minst kontakt med. Bor norr om Barcelona. Han verkar vara en mysig familjefar. Har två barn Xavi och David och sin fru Rosa. Vet att han just nu håller på att släktforska. Jag hjälpte pappa med bilder från hela vår familj och mailade dem till Daniel så han kan fullfölja hela trädet. Frisk, vad jag vet. Och säkert lycklig.

Man inser att den generationen, mina farbröder, mina föräldrar och svärföräldrar börjar bli äldre. Det är deras "tur" om man nu så krasst får skriva så. Även om det ska dröja miljoner år innan de får försvinna. 

Det gör ont i hjärtat. Vill inte riktigt förstå. 

Vi pratade om att åka och hälsa på familjen i Spanien snart. Jag åker ner och möter upp mina föräldrar där. Vi träffas allihop. Stannar tiden. Sparar minnen. För alltid.

Sad.