Vaknade i morse av drömmar som kändes så verkliga. Vet fortfarande inte om det var en dröm. Faktiskt. Det lämnade i vilket fall miljoner tankar i huvudet.
Tror att mycket händer när man sover. Hjärnan processar. På högvarv.
Självklart handlar drömmarna om min verklighet. Min pappa, mina barn, familjen, jobbet.
Det känns som om jag går och bär på ton av känslor.
Har sett ett mönster som jag nu kan kalla vardag. Tyvärr. Varannan dag är jag låg. Faller långt ner i en känslogrop. Jag visar inte det för hela världen. Jag bär det inom mig. Men jag kan inte hindra det jag känner. Det bubblar över. Ingen hejd. Många tårar och en mun som inte tenderar att vilja le. Ont i magen. Oro och ängslan. Det klär mig inte.
Båda barnen har feber idag. Kinkiga och extra känsliga. De tankar kärlek och närhet. Vill vara nära mamma och pappa. Tänk, det är så det är. Även för mig. Det finns ingen ålder att få tanka kärlek och närhet hos sina föräldrar. Men kanske är det mer typiskt för en dotter. Vad vet jag.
Fick ett mail idag från en god kollega på vår IT avdelning. Ett sådant mail som gör att hela hjärtat fylls av hopp. Tack snälla, det behövde jag.
Kollade precis på ett efterlängtat Solsidan. De bjöd såklart på många skratt. Tack! Som ett bra avslut på en annars fin helg.
VAB imorgon med världens finaste pojkar. Mina.
Sov gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar