Vad vore dagen utan en vacker soluppgång.

Jag vet. Jag är en känslomänniska. Ut i fingerspetsarna. Spelar ingen roll känslograden. Någon som far illa, en soluppgång, en låt, trötta ögon. Allt fångas upp. Filtreras och behålls inom mig. Mycket kommer ut i tårar. Annat i form av dikter. Och det är jag väldigt glad över. En ventil som rensar när det blir fullt. Som nu.

Visste direkt när jag vaknade imorse att mardrömmen jag lämnade igår fortfarande finns kvar idag. Pappa är sjuk. Tredje gången på elva år han får genomlida ett helvete. Orättvisa. Och det är det som gör så ont. Se honom gå igenom behandlingar. Vara livrädd att han skulle ge upp sin kamp. Livrädd! Se mammas förtvivlan och hjälplöshet bredvid den man hon älskat och stöttat i hela sitt vuxna liv. Jag får en riktigt dålig smak i munnen.
Men, det man kanske inte vet. Eller så gör man det. Det är vår otroliga styrka. Varenda familjemedlem är en kämpe.
Vi är starka. Efter så mycket motgångar. Ja, vi har gått igenom ofantligt mycket. Desto starkare blir vi. Byggt från grunden med många utstickare. Men alltid med ett fokus. Kärlek.

Vi klarar detta. Också. Kämpa.

Ont i huvudet efter orolig sömn. Ont i magen. Men sätter allt i perspektiv.
Det blir inte så svårt då. Huvudet upp.
Tar fram min positivitet. Och styrka. Laddar om för en utbildningsdag med innehåll såsom inspiration. Under tiden ska jag njuta och bli känslig över den vackra soluppgången på vägen till jobbet.

Godmorgon.