.Domingo.

Roligare helger har vi definitivt haft. Mycket gnäll och kiv. Två barn i trotsåldern är ingen hit. Det är en utmaning. Och tar en massa energi. Vem har sagt att det är lätt att vara småbarnsförälder?
Men vi har ändå, mellan varven, fått till lite helgmys. Två kalas har betats av. Varav ett hos barnens kusin som fyller sex år idag. Grattis hjärtat!
Träning och lite shopping. Dessutom har första semlan från princess fått stå på fikabordet. Otroligt goda.

Känns skönt med söndagskväll. Det betyder måndag och vardag igen. Ordning! Skämt åsido, men jag är helt slut av allt gnabb.

Jobbar tre dagar denna vecka. Sedan blir det Skåne och minisemester. Om jag längtar..

Nu Solsidan och garanterad skrattstund.

Ses.

Trött blomma.

Inte så svårt att förstå att det är fredag igen. Det är ju inget annat. Måndag-fredag. Jämt.
Och jag är inte den som tackar nej till det. Älskar fredagar!
Ikväll fick vi sällskap av Annica och barnen till middagen. Bästa bästa Annica. Mysigt och alltid lika härligt att ses.

Fullkomligt fullmatad av kärlek och lycka. Men känner att det är något som saknas.
Ego, is talking.
Jag skulle behöva ett break. En stund för mig själv, helt enkelt. Utan man och barn.
Det är några tjejkvällar inbokade (thank god) och dessutom Skåne torsdag-söndag nästa vecka. Själv. Jag längtar otroligt mycket. Efter mamma och pappa. Och resten av min fantastiska familj. Älskade bror, saknar.

Allt är bra. Det har bara varit mycket. Kanske en släng av slentrian. Toktrist att känna så här. Mitt i alltihop. Nej, ändring it is. Ladda om med ny energi. Är det så fel?
Men innan dess. Ger jag det bästa av mig själv. Alltid. Men med viss reservation.
Älskar min familj, över allt annat.

Tack gode Gud för fredag. Jag är trött. Sentimental. Men glad. Och kanske lite tipsy..

Trevlig helg och så.

M.

Skål, verkligen!

Idag höjer jag glaset med en rungande skål. Firar en frisk pappa som de senaste veckorna gått igenom ett helvete och kommit ur. Starkare och nu istället full av lycka. Av hopp.

Klockan 13.16 kom det ett sms med besked från mamma "det var ingen tumör!!!!"
Jag skulle kunna, där och då, skrika rakt ut. Så att hela världen fick höra. Vilken glädje. Vilken lättnad.

Jag kan återigen färga min vardag röd. Sprida kärlek och glädje och det med ett lugnt sinne.

Jag älskar dig pappa! Du är frisk.

Skål.

Zå bra.

Hemma sedan 25 minuter. Har landat i soffan bredvid kärleken, med en tonfisksallad i handen.
Har lämnat  ett otroligt skönt träningspass bakom.
Herregud säger jag bara. Rygg, axlar och armar fick sig ett rejält wake up call och sedan fick kroppen fullkomligt explodera i en fantastiskt Zumba klass. Min kropp skrattar och mår bra! Love it. Love!


Sov gott. Det ska jag göra...








Bild lånad här.

Ok. När jag känner och mår som jag gör idag. Lycklig och oerhört stark. Full av kärlek. Positiv och med massa energi. Då känns det som om jag vill omfamna hela världen. Flytta berg. Make a difference! Fullkomligt sprudlar och blommar.
Älskar att må så här. Och hoppas att det kan förbli så. Jag väljer det. Gör du?

Sitter på tåget på väg mot min plats på jorden, Lidingö.
Med stopp i AGA för några timmar på Sats. Styrketräning och sedan en timme Zumba. Yes!

För att till sist landa i soffan, hemma, bredvid hundra kilo kärlek. Summera dagen och sedan somna med ett leende på läpparna, det sista jag ska göra.

Tack ljuvliga dag. Vi ses igen imorgon.

Puss

.Skolval.

Har spenderat 2 1/2 timme nu ikväll på Felix (förhoppningsvis) blivande skola. Informationsträff. Och där träffen verkligen satt där den skulle. Rakt i hjärtat. Det kändes jätte bra. Magkänslan. Ett genuint och hjärtligt bemötande av både rektor och personal.
Så det är med stor glädje och en aning vemod som vi blickar fram mot en framtida skolastart där. Vemod såklart för att vår lille gosse har blivit stor och ska ta ett stort kliv framåt och för att jag vill att allt ska gå bra för honom. Tusen undringar dyker upp såsom mobbing och utanförskap. Det där som skrämmer skiten av oss föräldrar. Ve och fasa. Men, en sak i taget och naturligtvis utgår jag ifrån att det kommer gå bra.

Är idag full av bus och har tankat med massa glädje och positivitet. Lyllo mig!
Och med det sätter jag härmed punkt på en alldeles förträfflig tisdag.

Tack kära Maria för hjälpen ikväll. Du är bäst!

Sov sött.

HalLåja.

Jag och guldbaggen ikväll. Perfect match. 
Annars är den här kvinnan bakom skärmen, beyond trött. Så långt över gränsen trött man bara kan bli. Löjligt men sant. Intar en oerhört omogen roll vid det här sinnestillståndet. Många får sig ett gott skratt, inte minst mina barn. Men ingen har roligare än jag. Men hoppas ändå någonstans att jag imorgon bitti vaknar utvilad och inte med en längtan om att få gå och lägga mig igen. Amen.


Har börjat läsa en fantastiskt härlig bok. Säkert har varenda kotte läst den före mig eftersom jag sällan har ro att slappna av med en bok. Men hur som haver. Hundraåringen av Jonas Jonasson. Jag fastnade direkt. Charmig och lättläst. Men framförallt rolig. Mysgubbe. Rekommenderas varmt.

Nu har en ny vecka sparkats igång. Heja.

Puss på valfritt.

.Séptimo dia.

Supersnabb helg som snart har gjort sina sista timmar. Den har sannerligen varit fylld av massa skoj. Och hälsa har fått stå i fokus. Åtminstone för mig.
Det känns i kroppen idag i form av u n d e r b a r träningsvärk. Den absolut bästa värk man kan ha. Fick ett  bra pass på SATS igår. Och långpromenad idag. Gnistrande vit snö och en ljuvlig sol gjorde mig sällskap på Långängen och knappt fem kilometer. Självklart var kameran med.
Vi har kryddat till helgen med både efterlängtat dop och ett besök till Leksaksmuseet på Söder.
Dopet var fantastiskt fint trots att huvudpersonen i fråga hade hög feber. Väldigt mysigt och lyckat.
Leksaksmuseet var en hit. Dessutom kom vi precis lagom till Trollkarlen Karlsson som med sin otroliga humor fick både oss vuxna och alla barnen engagerade. Jag skrattade konstant. Åk dit.

En riktigt mysig helg som jag med värme kommer spara i minnesbanken.

G r a t t i s fina Carolina på födelsedagen.


Några bilder från helgen.

.Sov gott.

Max på Leksaksmuseet.

Långängen.

I kyrkan strax innan dop. Redo!

.Helg.

Idag finns det inga begränsningar på mitt leende och skratt. Det bubblar!
Känner mig riktigt glad. Full av värme. Hopp.
Evig berg och dal bana.. Men uppskattar verkligen det riktigt goda här i livet.
Som, glädje. Även i det lilla. God mat, fina kollegor, ett leende en gest. Men framför allt min familj, hälsa och k ä r l e k. Amen.

Ska boka massage pronto. Och ge en riktigt duktig massör en utmaning och något att sätta tänderna i. Herregud.

Bästa dagen på veckan. Omfamnar den. Indeed.

Trevlig helg.

.Status quo.

Helt slut efter en extremt lång dag. 

Har jobbat konstant. Med endast 20 minuters paus på hela dagen. Tänkte att det är lika bra att köra på. 

Det har fått mig att inte tänka så mycket. Och dessutom låg jag back en aning efter flera dagar med VAB. 

På tåget hem från jobbet ringde mamma och berättade att läget med pappa är precis som tidigare. 

Man vet fortfarande inte. Inga direkta svar. Cellförändring. Fortsättning följer. Han är frisk till motsatsen bevisats. Right? 

Men efter det svaret hittar man ändå ett litet hopp. Kanske är det ett ärr som spökar ändå.. Hurra!

Felix fick med sig en kompis hem efter dagis. Full rulle. Och väldigt mysigt. Härliga spontana femåringar. Och så Max förstås. Jag har städat inför städerskans besök imorgon!!. Smart va?

Nu är tanten trött. Sova it is.

Fredag is coming up.

Sov gott. 

Håll tummarna.

Har lämnat två glada barn på dagis idag. De mår bra. Och är så lyckliga och glada för varandra. Kärlek i en mammas hjärta.

I en annan del av hjärtat är paniken ett faktum. För att inte tala om alla miljoner tankar.
Jag har bett ofantliga böner om hälsa till min pappa.
Det känns som om mina böner är tafatta och att de inte blir hörda. Konstig, jag vet. Men idag är hjärnan ur funktion. Åtminstone fram till i eftermiddag då jag hoppas pappa fått med sig glädjande nyheter från läkaren. Att allt är bra. Att de som hittades sist var något annat. Ett ärr kanske. Ett ärr som kan få påminna om det helvete han redan gått igenom. Låt det vara det. Snälla.

Jag är med dig. Hela dagen. Alltid.

Håll tummarna.

Mer skapande. Och promenad på det.

Avslutar en ganska bra tisdag med en blygsam promenad på 4 kilometer. Det blev inte långt men det räckte för denna gång. Hjärnan fullkomligt bara sprutar ur tankar och idéer i dess absolut mest positiva bemärkelse. När jag får komma ut och röra på mig. Kroppen fylls på med massa härliga endorfiner och gör riktigt gott.

Barnen har varit rastlösa idag. Feberfria. Och fulla av spring. De behöver leka av sig med sina kompisar. De hostar och är snoriga. Thats it. Max har sin förkylningsastma och hostar desto mer. Dessutom utan röst. Ska försöka lämna på dagis imorgon. Det lutar åt det hållet.

Urmysig kreativ stund även denna eftermiddag. Jag, barnen och miljoner pennor, papper och vattenfärger att gå banana på. Terapi.

Tänker extra mycket på min svägerska, Sofia, idag. Hon är en sann hjälte. Ge aldrig upp!

Droppar på berget. 

Var är Simon och Tomas när man behöver dem?

Tisdag och VAB. Bättre dag för övrigt. Både för barnen och mig.
När man är hemma får man verkligen tid att tänka på allt utom det väsentliga. Som att byta inredning i hemmet. Renovera. Köpa nytt, nytt nytt. Hoppas inte hubby läser nu..
Typiskt mig. Faktiskt.
Det är otroligt kul med inredning. Och eftersom mycket av snön nu har smällt undan och blottar vår gräsmatta så skriker det vårkänslor i hela kroppen på mig. Och förnyelse med den.

Det växer ju inte pengar i något träd utanför fönstret precis. Men man får väl drömma lite. Planera.
Göra lite i taget.
Vill börja med barnens rum. Jag tänker stort! Typ, byt-ut-allt stort. Sedan flytt av en vägg, renovera köket. Byta garderob i vårt sovrum, glasa in uteplatsen. You name it!! Skrattar åt mig själv när jag läser igenom vad jag skrivit...
Men när huvudet är fullt av massa tunga orosmoln är det skönt att fly in i något mer ytligt. Som i detta fall, inredning.
Jag har en önskan (förutom hälsa åt alla nära och kära) och det är att lära mig sy. Ska investera i en symaskin så jag kan börja sy min egna mjuka inredning. Älskar tyger i form av kuddfodral och plädar. Det tenderar att bli utbytta allt för ofta. Det blir dyrt i längden. Roligare att köpa roliga tyger och sy ett gäng och byta mellan.

Nåja, dagis imorgon och jobb för mig. Tillbaka till verkligheten och något mer sansat tänk.

Nu är det dags att plocka fram papper och penna. Kreativa timmen startar NU.

So long.

.a state of mind.

 

Otroligt tacksam för våra fina barn. Vi har haft en mysig eftermiddag. Med pyssel och lek.Vi har tecknat, skrivit, klippt och klistrat. Felix övar på att skriva siffror och bokstäver. Och han gör det jätte bra. Han varvar skratt med nysningar (tror han har nyst en miljon gånger hittills) och har nu ikväll 38 grader i feber. Lillebror har lekt med flygplan, ritat teckningar, hostat och nyst ikapp med storebror. Han också med 38 grader. En förkylning att kallt räkna med i några dagar. Jag tecknar mitt. Några av dagens många bilder. 

Har idag valt skola åt Felix. Man ska välja minst tre alternativ. Vi hoppas naturligtvis på vårt förstahandsval. Käppala skola. 

Känns hur konstigt som helst att ha ett skolbarn hemma. Skola. Vad hände liksom? Känns som igår jag fick hem honom från BB. 

Men jag är extremt stolt och ser med spänning fram emot hans skolstart. Han också. Vända ett nytt blad. Igen.

Pratade med min oerhört positiva mamma nu ikväll. Det var en helt annan inställning på henne idag. Det kändes som om all ängslan jag gått och burit på idag rann ur. Direkt. Allt kändes som vanligt. Tänk vad mycket positivt tänk kan göra. Tack mamma. 

Vi har en frisk pappa tills motsatsen är bevisad. Så det så.

Nu vill jag ha hem min efterlängtade man. 

M.

Skulle gärna byta.

Trodde i mitt stilla lilla sinne att hemma och vabba skulle vara skönt. Även för mig. Jag har fel. Nu sover båda barnen. Och jag är ensam med mina tankar. Grät i duschen i morse. Ensam.
Ringde pappa för det kändes som om jag inte kunde behålla huvudet ovanför vattenytan. Panik.
Trött pappa full av oro. Deprimerad. 

Vad är det som händer? Det är kaos i hela min kropp. Varenda liten cell protesterar. Förbjudna tankar tenderar att komma upp. Jag vill inte ens skriva om dem. Jag ryser.
Jag är så j*vla rädd.
Blir så trött på mig själv. Vi har inga klara besked ännu. Vi har bara en massa rädslor och minnen som envist gör sig påminda. Tolv år gamla minnen. Hoppas att läkaren levererar bättre svar och resultat den här veckan. Han måste det.

Det är något som slår ut vettet när någon man älskar inte mår bra. Det bildas okontrollerad oro.
Det tar upp en stor del av min tid. Även om jag inte jämt går omkring och gråter och fylls av ångest. Så finns det där hela tiden i bakgrunden. Som en parallell. Är jag normal? Vad ska jag göra?
Hatar att jag är så långt ifrån honom. Min pappa. Det är kanske därför jag reagerar så här.
Vi har en nära relation. Mina föräldrar. Oerhört sårbart. Jag älskar dem. Jag älskar dig pappa!

Det är min verklighet just nu. Skulle gärna byta. Tro mig.

Skriver lite..

"Det känns som om jag är ensam. Ensam med mina känslor. Ensam mot världen.
Ingen som förstår. Ingen som kan förstå. Mina känslor.
Ilska som tornar upp framför mina ögon. Magont. Kaos.
Jag skriker högt. Av frustration. Men ingen hör. Kallt mörkt rum med mina tankar som fiende.
Det känns som om jag står naken. Sårbar. Med endast hopp som skydd."
                                                          
                                                                   ....

"Ge inte upp, min älskade. Trots motgångar kommer det en dag att vända. Jag vet det. Bara du inte ger upp.
Jag lyfter upp dig. Visar dig vägen. Hos dig är jag stark. Och du får min styrka. Du får vad du vill.
Ger dig solen. Ger dig stjärnorna. Men jag kan inte ge dig hälsan. Jag kan inte.
Jag hjälper dig. Jag bär dig. Jag visar vägen. Jag älskar dig!
Du är älskad."

V A Buari.

Vaknade i morse av drömmar som kändes så verkliga. Vet fortfarande inte om det var en dröm. Faktiskt. Det lämnade i vilket fall miljoner tankar i huvudet.
Tror att mycket händer när man sover. Hjärnan processar. På högvarv.
Självklart handlar drömmarna om min verklighet. Min pappa, mina barn, familjen, jobbet.
Det känns som om jag går och bär på ton av känslor.
Har sett ett mönster som jag nu kan kalla vardag. Tyvärr. Varannan dag är jag låg. Faller långt ner i en känslogrop. Jag visar inte det för hela världen. Jag bär det inom mig. Men jag kan inte hindra det jag känner. Det bubblar över. Ingen hejd. Många tårar och en mun som inte tenderar att vilja le. Ont i magen. Oro och ängslan. Det klär mig inte.

Båda barnen har feber idag. Kinkiga och extra känsliga. De tankar kärlek och närhet. Vill vara nära mamma och pappa. Tänk, det är så det är. Även för mig. Det finns ingen ålder att få tanka kärlek och närhet hos sina föräldrar. Men kanske är det mer typiskt för en dotter. Vad vet jag.

Fick ett mail idag från en god kollega på vår IT avdelning. Ett sådant mail som gör att hela hjärtat fylls av hopp. Tack snälla, det behövde jag. 


Kollade precis på ett efterlängtat Solsidan. De bjöd såklart på många skratt. Tack! Som ett bra avslut på en annars fin helg.

VAB imorgon med världens finaste pojkar. Mina.

Sov gott.

ZumBa.

Låt mig få presentera, Zumba.
En klass på SATS med olika rytmiska steg och rörelser blandat i en enda explosion. Rytmer från bl.a salsa, merengue, reggeaton och cumbia. 
Det var en ny klass för mig. Jag är ju ingen klasstjej. Om det inte står Box eller Core på schemat förstås. Men det här verkade så spännande. Och Annica, fina, pratade om att testa den. I mig bor det salsa och en massa rytmer. Från topp till tå. Det finns i mitt blod. Så det var inte så svårt att välja och följa med.

En ganska lång period i mitt liv jobbade jag extra som både salsa lärare och salsa dansare. Det senare var nog lite roligare. Kanske den roligaste tiden i mitt liv. Jobba som dansare.. Nåväl, underbara minnen.

Salen var fylld av femtio förväntansfulla Zumba personer. Laddade till tusan. Åtminstone jag och Annica.
Tror från första stund, då musiken kom igång att jag blev kär. Halleluja moment.

Dansade med ett leende under hela passet. En timmes kärlek. Svetten rann och pulsen hög.
Något ringrostig och när det skulle ”skakas rumpa”, ja då lät jag allt skaka fritt. Varenda liten bilring.
U n d e r b a r t. Underbart.
Det passet går onsdagar och lördagar på Lidingö. Prova! Och för guds skull, count me in.

Sitter ner för första gången idag. Jag har otrolig energi och städar och rensar för fullt. Ut med julen. In med några mysiga lampor istället.
Rensar bort gammalt skit. Trasiga leksaker. Rensar i själen. Otroligt skönt och faktiskt viktigt. Ut med det bara.

Ska ta tag i det sista nu. Sen är det nog. Mys med familjen resten av kvällen.

Önskar en fortsatt mysig helg. På dig o dig o dig.

Love.

Pics.

Älskar att fotografera. Det är det nog ingen som har missat. 

Sitter just nu och redigerar några och njuter av resten utav fredagskvällen. Lämnar god mat, gott vin och massor av kärlek med familjen, till minnesbanken. 

Sovmorgon och sen Zumba på SATS står på agendan imorgon. Sedan ska julen städas ut. Resten av den. 

Här kommer några bilder. 

Puss.

Isen spricker. Lidingöbron.

Ser du månen?

Spegel spegel

Fuck you Right back...

..är precis den känslan jag går omkring med idag. Moget.
Känner mig arg. Kanske befogat. Kanske inte. Fick i alla fall gråta ut igår. Rensa. Det känns bättre idag. Bryter inte ihop för minsta lilla.

Men det är inget jag har planerat att gå omkring och vara hela dagen. Arg. Utan kommer lägga mitt absolut motsatta jag i en låda. Upp på hyllan. För nu.

Det är fredag idag. Det kan inget i hela världen ändra på. Dessutom fyller svåger år och vår älskade Felix har namnsdag. Det står fredagsmys på schemat. Avkoppling. Och kärlek.
Ska dessutom boka flyg till Skåne..

Så, hej då ambivalenta människa.

Förlåt.

Jag ber redan nu om ursäkt. Jag är verkligen inte på topp. Och då blir det inga roliga inlägg på bloggen. Men jag måste skriva av mig. Och det här är min elektroniska dagbok. Min ventil.
Så förlåt.

Luften har gått ur mig fullständigt. Jag är riktigt ledsen. Sådär ledsen att det räcker att någon bara pratar med mig så bryter min röst och jag får bita mig i läppen. Mitt ansikte har känts förlamat. För att jag har hindrat tårarna att rinna fritt. Många gånger har det inte gått att hindra dem. Då har de fallit. Jag har krupit långt ner i stolen för att inte visa min kollega i skrivbordet framför mig att jag gråter.
Har suttit, tack och lov, vid mitt skrivbord hela dagen och jobbat. Borta från alla blickar. Alla människor. Med noll koncentration. Så långt ifrån mitt vanliga gamla jag.

Fick en obehaglig känsla i magen i morse och ringde till mamma på hennes jobb. Hon hann svara i telefonen sedan bröt hon ihop.
Hon försöker vara stark för pappa hemma och visa honom att detta kommer att gå bra. Vi klarar det!
Men när hon sitter ensam på sitt kontor med dörren stängd. Då gråter hon. Släpper masken. Precis som jag.
Vi pratade en lång stund. Jag lyssnade. Och sen fick jag prata. Det är djävligt och så fruktansvärt orättvist.
Jag hör hennes panik. Hon märker inte det själv men hon säger samma meningar flera gånger. Glömmer bort vad hon har sagt. Så typiskt för stress och faslig oro. Älskade.
Hon berättar att pappa är utom sig av oro. När han väl somnar på natten så drömmer han och pratar i sömnen. Fäktar med armarna. En kamp även på natten. Min älskade pappa, jag brister. Och jag förstår.

På måndag är det skiktröntgen. Akut tid. För att se exakt vad det är de har hittat. Denna gång.

Jag åker ner till Skåne i början av februari. Jag måste. Jag vill inget hellre.

Fredag imorgon. Lyckligtvis.

Prova flytta berg.

Idag gör det lite ondare. I både kropp och själ.
Träningsvärken var väntad. Inte trycket över bröstet och tårarna som tenderar att vilja styra.
Önskar att jag kunde förstå mig på mig själv lite bättre. Jag vet hur läget är just nu. Jag vet det. Jag väljer att tänka positivt och många med mig. Ändå blir jag ledsen. Det lyser igenom. Kan inte rå för mina känslor. Och jag ska säga att det är inte lätt att bo i mitt huvud ibland. Verkligen inte.

Tänker på att jag vill prioritera en resa till Skåne. Snart. Det finns en famn jag helst av allt skulle vilja vara i just nu. Pappas.

Felix är inne i en väldigt känslig period nu. Det smärtar också. Behöva lämna ett barn på dagis som helst av allt vill slippa. Som vill vara i sin mammas famn. Och stanna där. Precis som jag vill i mina föräldrars.
Jag tröstade med att det inte är lätt att säga hej då alltid. Även för mig. Men att efter några minuter har det gått över och han är inne i sin verklighet. Han torkar tårarna för att skratta och leka. Avledas. Precis som jag.

Idag är det svårare. I min verklighet.
Men jag tillåter det. Och utgår därefter.

Inget förändrat. Som att flytta berg.

M.

Bra onsdag. Riktigt bra.

Enligt min Facebook uppdatering ”checkade" jag in på SATS Lidingö för ca två timmar sen. Det kan jag bekräfta att jag gjorde. O yes.
Körde igenom hela kroppen. Varenda muskel har fått jobba. Total tillfredsställelse. Dessutom utan att ha tappat någon styrka. Fick dessutom toppat det med att prata av mig med bästa Annica.
Fantastiskt och alldeles alldeles underbart.

Jag hann hem och pussa barnen innan läggdags och med det knyta ihop säcken.

Har fått mycket gjort på jobbet idag. Har dessutom bestämt mig för att gå ner lite i tid.
Har två barn som jag vet behöver mig. Kanske lite extra nu. Väldigt känsliga små älsklingar. Helst Felix.
Och jag måste säga att det är tungt att jobba nästan heltid och samtidigt sköta om hus och hem. Inte konstigt att man är slut emellanåt.
Nej, det kändes ovanligt bra att gå ner i tid. Det är inte jätte mycket men jag tror att det gör stor skillnad för barnen. Och det är faktiskt dem som är viktigast. Utan någon som helst konkurrens.

Har inte hunnit prata med mina föräldrar idag. Jag har däremot fått prata om dem. Och det är väldigt skönt. Dela sina känslor med en nära vän, är guld värt. Även om det inte ändrar verkligheten, så tröstar det. Många fina människor som tänker på dem.

Älskar dig pappa. Du är min fighter. Det gjorde du klart för mig i telefonen igår. Vilket hopp. Så stark.
Mamma, fina, tack för att du är du. Älskar dig.

Nu ska jag samla mig en stund. Gå igenom dagen. 

Ska försöka lägga mig tidigt ikväll. Och förhoppningsvis sova som en baby. 

Sov gott.

Chocka kroppen lite..

Tog med mig min träningsväska idag. Tänkte, tolv dagar in på 2011 visa mig själv var skåpet ska stå.
Chocka kroppen lite. Eller belöna den. Det var bra länge sen jag tog mig till SATS.
Har en stor längtan att komma tillbaka till mitt mentala och fysiska bästa. Det som träning faktiskt gör för mig. Och dig.
Jag måste men framför allt vill jag få in träningen i min vardag. Som den sista pusselbiten för att göra dagen komplett. Låta det bli lika lätt att gå och träna som det är att koka kaffe. Inga fler ursäkter! Jag vill ju må bra!.
Det känns som om jag har fått "vila" mig från att jämt vara trött. Julledigheten har gjort susen. Max sover bättre också. Peppar peppar.
Kanske är det så att allt faller på plats. Så att jag kan ta tag i mig själv igen. Kanske tom prioriterar mig ett tag. Inte för att någon annan har stoppat mig. Bromsklossen är jag. Orken har inte funnits. Alla ursäkter i världen har tagits till.
Den behövs idag. Styrkan och hälsan. Sannerligen.

Stolt mamma åt två hjärtan. Älskad fru.
Har två fantastiska föräldrar och en underbar familj. Vad mer kan man begära?

Jag lever här och nu. Positiv. Banne mig.
Peppad till tusan.

Love.

En god värd.

Lämnar en dag full av inspiration. Har varit med som nyckelperson bland några av våra chefer på en kurs där det roligaste ämnet stod i fokus. Service och värdskap. Det goda kundmötet.
Flera härliga föreläsare och inspiratörer. Inte minst våra egna stjärnor på HK.
Jag brinner för bra service, om det är någon som har missat det.
Vi ska bli bäst på kundmöten! Och jag känner mig som en god ambassadör för det. Kul.
Mycket nya tankar och idéer har fötts idag. Ska skriva ner och förmedla vidare. Hoppas på att kunna bidra med en del.

Annars känner jag mig ganska lugn. Grät några tårar på tåget hem från jobbet. Då släppte jag ”ansiktet” en stund. Mest spänning och trött tårar. Ingen fara.

Har fått mycket kärlek idag. Både på jobbet och hemma. Har pratat med mamma och pappa nu ikväll. Positiva ord. Massa kärlek. Vi kämpar på.

Får säga att jag kommer att gå och lägga mig med ett leende. Tacksam! Trött och totalt slut. Men ändå..

Love.

Vad vore dagen utan en vacker soluppgång.

Jag vet. Jag är en känslomänniska. Ut i fingerspetsarna. Spelar ingen roll känslograden. Någon som far illa, en soluppgång, en låt, trötta ögon. Allt fångas upp. Filtreras och behålls inom mig. Mycket kommer ut i tårar. Annat i form av dikter. Och det är jag väldigt glad över. En ventil som rensar när det blir fullt. Som nu.

Visste direkt när jag vaknade imorse att mardrömmen jag lämnade igår fortfarande finns kvar idag. Pappa är sjuk. Tredje gången på elva år han får genomlida ett helvete. Orättvisa. Och det är det som gör så ont. Se honom gå igenom behandlingar. Vara livrädd att han skulle ge upp sin kamp. Livrädd! Se mammas förtvivlan och hjälplöshet bredvid den man hon älskat och stöttat i hela sitt vuxna liv. Jag får en riktigt dålig smak i munnen.
Men, det man kanske inte vet. Eller så gör man det. Det är vår otroliga styrka. Varenda familjemedlem är en kämpe.
Vi är starka. Efter så mycket motgångar. Ja, vi har gått igenom ofantligt mycket. Desto starkare blir vi. Byggt från grunden med många utstickare. Men alltid med ett fokus. Kärlek.

Vi klarar detta. Också. Kämpa.

Ont i huvudet efter orolig sömn. Ont i magen. Men sätter allt i perspektiv.
Det blir inte så svårt då. Huvudet upp.
Tar fram min positivitet. Och styrka. Laddar om för en utbildningsdag med innehåll såsom inspiration. Under tiden ska jag njuta och bli känslig över den vackra soluppgången på vägen till jobbet.

Godmorgon.

I`ll pray for you.

På en sekund slås vår verklighet i spillror. Ett besked vi långt ifrån önskade. Hur ska jag kunna hålla mig från att inte bryta ihop? Hela världen rasar ju. Jag måste vara stark inför dig. Inför våra små. Inför mamma. Men helst skulle jag bara vilja vara liten och ledsen. Bara få vara din dotter. Jag vill inte vara vuxen och förstå det vi faktiskt förstår idag. Att du, min älskade pappa är sjuk.

Vill kasta mig i din famn och gråta krokodiltårar. Klamra mig fast och aldrig släppa taget. Skrika av frustration och orättvisa. Så fruktansvärt hjälplös. Jag fullkomligt brister när jag tänker på vad du får gå igenom. Igen o igen o igen.
Grips av så dåligt samvete när jag inser att jag i elva år bott en hel evighet ifrån dig. Så mycket vi har missat. Så mycket vi får ta igen. Olika liv. Obegränsad kärlek.

Det gör otroligt ont att höra en vuxen man gråta. När den mannen är din pappa. När tårarna betyder rädsla. När mammas ljusa röst bryter och man hör hur hon biter sig i läppen. För att hålla tårarna borta av kärlek till mig. Stark. Fantastisk.
Kan inte förstå. Vill inte. Jag ryser. Långt in i benmärgen.

Var stark min hjälte. Du vinner! Den här kampen också. Du har mina armar runt dig i all evighet. Även när hela universum är emellan oss. Du bor i mitt hjärta. I min bön.
Du får min styrka. Min värme. Du får vad du vill!
Min älskade pappa utan dig vore världen tom. Alldeles tom.
Jag älskar dig. Älskar.

I´ll pray for you.

Tack alla för värme och kärlek. Jag suger åt mig massor och skänker mängder av era tankar till min familj.

M.

Varför?

Luften bara försvann. Livets ironi. Åt helvete.
Vet att det sista som lämnar en är hoppet. Men ibland undrar man. Varför?
Hatar orättvisa besked.

"Tårar bränner bakom ögonlocken. Miljoner trillar ner. Tyst gråt i ensamhet.
Fullkomlig panik inombords. Försöker hålla ihop. Sorg och minnen gör sig påminda. 
Ser ditt ansikte framför mig. Din trygga famn. Känner din värme. Kände din oro.
Jag brister."

Pappa, Jag älskar dig.
 (Tillsammans är vi starka. Ok!)


M.

Fina soliga vilodag.

Bättre idag. Ingen läkare. Jag är frisk. Punkt.
Flera timmars frisk luft tillsammans med familjen på ett strålande Lidingö. Det kan inte bli bättre.
Bästa söndagen på länge. Vi tog allihop med våra kameror och gav oss iväg. Kärlek.

Fångade några härliga ögonblick på bild.

Puss.

Silencio de la noche.

”Många fina stunder vi delat. Som vi skrattat. Som vi velat. Du finns kvar i mitt minne.
Mitt hjärta, bor du därinne?
Vill inte bli av med dig. Omöjligt att vara med dig."


"Ett liv. Ett kort. En historia. En sorglig. Stunder av hopplöshet och förtvivlan. Många minnen, de flesta begravda. Känslor som svämmade över. Men som nu är kvävda för att få fick komma ut.

Inget att förlåta. Inget att förklara. Jag förstår."

Hela mitt liv. Min vän. Drömmer jag om dig. Du finns i min luft när jag andas. Jag är förtrollad. I mitt hjärta. Förlorad. Du gör mig lycklig. Du finns i min sång. Alla dessa ord. Många långa meningar. Ser ditt hjärta. Så nära. Förlåt. Vad drömmer du om min älskade?

"Vi tittar på varandra som så många gånger förut. Vi ser inte. Blinda av allt annat. Minns inte vår senaste kyss. Så mycket annat. Ska det vara så? För alltid?

Saknar dig och det som är vårt. Vem är jag att säga? Varför så svårt?"

"Kryper tätt intill dig. Kramar dig hårt. Vill aldrig släppa taget. Om det som är vårt. Vill inte somna. Rädd att du försvinner allt längre bort. Vår kärlek de enda av betydelse. Ber en bön. Jag ber den fort.

Jag älskar dig.”


Sov gott.

Lördag, med rätt att njuta.

Älskade fina Max

Okej.
Tror med all säkerhet att jag helt oväntat har fått halsfluss.!?! Var nu den har kommit ifrån.
En halvjobbig när man känner att det är något som inte riktigt stämmer. Är inte jätte sjuk men alldeles för kass för att känna att jag är frisk. Är Ni med?
Prickar i halsen, stickande huvudvärk, ingen färg i ansiktet och glansiga ögon. Känns alldeles för bekant. Har dock ingen feber. Än.
Ska till jourläkaren imorgon om det inte vänder ikväll. Har ingen lust att gå och dra med det.
Så, inte mycket att be för här inte.
Te med honung, citron och en skvätt whisky (som min älskade mamma alltid tipsar om vid halsont) får det bli. Idag igen.
Blir så vansinnigt trött på sjukstuga. Skit. 


Älskade hubby och smågrabbarna är iväg "på äventyr". Tror att de gick till Christians kontor. Inte mer avancerat än så.
Jag har städat lite. Duschat alla växter (vuxenpoäng, eller kanske rent av pensionärspoäng!) Diskat och plockat undan tvätt. Tagit några bilder på Max. Han är så fin. Jag har gjort mitt för idag. Känns det som. Slut nu.

Uppkrupen i soffan med datorn i knät. Top Gear, som vanligt att vila ögonen på. Chattade med Lollo (bästa granne) på Facebook för en stund sedan som befinner sig just nu några timmar söder om Bangkok. Så underbart. Hela familjen på en tre månaders lång semester. Fantastiskt. Jag finns med Er i mina tankar. Verkligen.

Kom på att jag inte har burit klocka sedan jag kom hem från jobbet i onsdagseftermiddag. Av två anledningar. Vill inte stressa upp mig genom att kolla på klockan jämt och ständigt. Det är väl därför tiden går så fort! Eller?
Och dels för att min älskade älskade klocka har gått sönder. Länken har gått av. (Max små fingrar råkade få tag på den). Jo, jag har ett gäng andra klockor. Men de är inte lika kul. Mark Ecko. I love you!

Nu ska jag samla ihop mig. Stänga av TVn. Lägga ifrån mig datorn och ligga och blunda i några minuter. Kurera. Innan resten av familjen kommer hem.
Det är faktiskt lördag. Med rätt att njuta!


Puss.

Mitt spanska blod.

.Pappa o jag.

Tänker på min familj i Spanien. Det är där jag har min släkt. Farbröder, fastrar, kusiner och kusinbarn.  Pappa lämnade Spanien och Barcelona som sjuttonåring. För att prova vingarna som musiker. Trummis och sångare i ett band som hette Los Chicos, turnerade han runt i Sverige, bl a.
Fastnade i kärleken. Blev kvar. Min starka fantastiska pappa. Mitt spanska blod.

Två av mina tre farbröder är sjuka.

Fernando, min gudfar som jag står närmast. Är strax över sjuttio. Charmig. Snygg och välbevarad. Han är mörk med knallblå ögon.
Är lång och muskulös. Alltid med ett busigt leende på läpparna. Humor och med barnasinnet till hands. Han har aldrig glömt någon av våra födelsedagar. Någon gång.
P.o.s.i.t.i.v. det är så jag tänker, när jag tänker på honom.
Han har varit gift med faster, Isabel, sedan de var riktigt unga. Och fick två barn. Oscar och Yolanda. De är fortfarande gifta och lyckliga. De bor i Castelldefels, två mil utanför Barcelona. Precis vid havet. Underbart ställe.
Mamma berättade nu ikväll att pappa hade pratat med Fernando i telefon. För första gången på alla år lät han deprimerad. Han är sjuk och de vet inte riktigt vad det är som fattas honom.

Roberto, min äldsta farbror bor i ett hus i Tarragona. Änkeman. Talar franska efter att ha bott med sin fru i Frankrike i många år. Han är hes, jämt. Ganska bitter. Tillbakadragen. Kvar i det förflutna.
Sa upp bekantskapen med sin enda son. Men efter några år hittade tillbaka till honom. Han är ensam, i sitt stora hus. Sjuk. Har gått igenom allt för många behandlingar. Orkar inte fler. Sorgligt.

Daniel, min yngste farbror. Det är han jag känner minst. Har haft minst kontakt med. Bor norr om Barcelona. Han verkar vara en mysig familjefar. Har två barn Xavi och David och sin fru Rosa. Vet att han just nu håller på att släktforska. Jag hjälpte pappa med bilder från hela vår familj och mailade dem till Daniel så han kan fullfölja hela trädet. Frisk, vad jag vet. Och säkert lycklig.

Man inser att den generationen, mina farbröder, mina föräldrar och svärföräldrar börjar bli äldre. Det är deras "tur" om man nu så krasst får skriva så. Även om det ska dröja miljoner år innan de får försvinna. 

Det gör ont i hjärtat. Vill inte riktigt förstå. 

Vi pratade om att åka och hälsa på familjen i Spanien snart. Jag åker ner och möter upp mina föräldrar där. Vi träffas allihop. Stannar tiden. Sparar minnen. För alltid.

Sad. 

Ut med det gamla in med den nya.

Nu är det definitivt. Jag har fått flyttkort från mina magmuskler och ja, resten av kroppens muskler också. De har flyttat. Sorgligt.

Det senaste året har jag ätit upp mig fem kilo. Fem! Hur dum får man bli. Mot sig själv. 

Helt onödiga kilon att gå och bära på. Ska dock inte stirra mig blind på vågen. Den ställer jag undan i en garderob. Det blir spegel, kläder och måttband som får bli min referens.

Nu ska allt sladder bort. Det är muskler jag ska ha. Forma om som gäller. NU.

Det finns inga fler ursäkter. Det är bara att åka till gymmet och göra sitt jobb. Som jag vet är den absolut bästa investering till sig själv. Jag är bara så svårstartad.

Before, ändring it is!

Det ska inte bli någon hysteri. Bara en välmående kropp och själ. En stark kropp som ändå ska orka bära mig resten av mitt liv. 

Ska ha som mål att åtminstone träna två-tre pass på SATS i veckan och komplettera med promenader.

Hur svårt ska det vara?

Har tagit ett före foto (med risk för att göra bort mig. Men det ska peppa mig att verkligen ta tag i mig själv!) och jag ska ta ett efter foto. Men det är först då jag har en Oh-My-God-kropp. 

Fredag idag. Bästa dagen på veckan. Vi är lediga. Jag och barnen har de senaste timmarna varit ute i trädgården och byggt snögubbar. Älskar kramsnö! Det blev tre stycken. Snögubbarna föreställer mig, Max och Felix.
Vi gjorde dessutom en Igloo. Bra träning! Minst sagt. Tungt med snö.

Så mysigt att få leka med barnen. Det var inte två barn ute. Det var tre.
Jag var den tredje..

Nu väntar vi på att hubby ska komma hem från jobbet och ansluta sig till oss. Fredagsmys is coming up.

Puss.

Felix Igloo

Mamma snögubbe.

Lugn och haRmOniSk.

Lugnet har nu lagt sig som en skyddande mantel över huset. Över mina tankar.
Jag känner lugn och harmoni.
Jag lämnar denna dagen med en känsla av glädje. Många skratt har korsats. Delats. Kanske många fler än vanligt. Kärleken bubblar. Så även jag. Och i glaset jag håller i min hand.

Jag känner mig väldigt tacksam. Lycklig. Jag har det oerhört bra. Verkligen.

Innerligt tack för idag.


Vintern är så otroligt vacker och den skänker oss många tillfällen till att ta roliga bilder. Kan inte låta bli att fotografera. Såklart. Det har blåst och yrt blöt snö nästan hela dagen. Lite snö frös på fönsterrutorna och efterlämnade fina kreationer.
Här kommer några.

Puss.

Följ min blogg med bloglovin

Ruggigt ute-v.a.r.m.t. inne.

Riktigt busväder.

Sovmorgon avklarad.
Sitter inne, fortfarande i morgonrock och med en kopp kaffe i handen. Utanför fönstret blåser det kraftiga vindar som drar upp snö från alla håll. Varning klass 1 och 2 i vårt avlånga land idag. Riktigt busväder.
Vi har bestämt oss för att stanna inne. Inte för den sakens skull utanför att det är precis vad vi vill göra idag. Titta på film, spela spel, ta ett bad. Mysa och bara vara tillsammans. Njuta av ledigheten.

Jag och make vilar ögonen på BBC Knowledge och Top Gear (beroendeframkallande, I´ll say) och barnen tittar på Ice Age och har fruktstund. Jag hör fnitter och för en gångs skull samspelta bröder. Kärlek.
Lite senare får vi sällskap av bästa Annica och underbara lille Theo. Kan det bli bättre?

Kanske bakar något gott till fikat. Lagar definitivt god mat ikväll och häller självklart upp något gott bubbel i glaset. Vardagslyx heter det.

Ljuvliga trettondagen!

Vad är det som händer?

Ska säga att jag reagerade som en tok när jag läste om fågelfenomenet. Fick rysningar och tänkte att nu är det kört. Nu trillar himlen ner på oss. Jag vet, helt galet.
Vet inte vad det är men tankarna landade på någon film (tror det var Day after tomorrow) där just fåglar dör. Så många samtidigt. Det var typ "jordens undergång". Fy.. Eller var det fiskar?
Man undrar ju. Slutar snöa gör det ju inte heller.. Istid månne?
Är det bara jag som är reagerar så här? Visst är det konstigt? Vad betyder det?
Och kom inte och säg att det var saltet på vägen som förgiftade dem eller lastbilschauffören som körde över dem. Blekt..
Spooky. Enligt mig.

Än så länge är allt som vanligt. Ingen himmel har dundrat ner. Kanske det var en tillfällighet (USAs fågelfenomen inkluderat). Kanske inte.
Den som lever får helt enkelt se.

Kvällen har jag fått njuta av de tre pojkarna i mitt liv. Man och barn. Vi har spenderat trettonafton tillsammans. Ätit gott. Druckit gott. Och det har lekts och busats. Älskar min familj och alla dess underbara små egenskaper. Bästa.

Känner inte mig lika klumpig och svullen längre. Inte är jag på dåligt humör heller. Jag är lugn och harmonisk (minus alla oroande tankar om moder jord då rå)..
Jag är lycklig. (Och godissugen)..

Snart sova. Med en inplanerad sovmorgon imorgon. Pls Pls pls.

Sov gott.

Trettonafton.

Känner att det inte riktigt är min dag idag. Kroppen är full av vätska. Ser ut som en prinskorv. Jo, det gör jag. Fumlig och allmänt förvirrad. Och går dessutom omkring med ett ovanligt spanskt humör. Man blir ju mörkrädd.

That time of the month. I´ll say..

(skriver dock detta med glimten i ögat.. Kom igen!)

Men, tre timmar kvar sedan är det lov igen. Hur bra får man ha det? Två dagars arbetsvecka borde dyka upp lite oftare.

Trettonafton, trettondagen! Vad det än är vi firar denna dag (tycker mig ändå minnas att det är någon slags dopdag för the man), så tackar jag allra ödmjukast för några extra lediga dagar.

Nu skriker magen efter mat. Bäst att lyda.

Ciao.

Sex minuter.

Lämnade bästa barnen på dagis och for iväg till jobbet. Med fjärilar i magen. Härliga kollegor. Fullt av energi. 

Kära återseende. Love it. 

Vi går mot ljusare tider. Sex minuter ljusare för varje dag. Bara en sådan sak. 
Idag fick vi njuta av ljuset. Solen har strålat (trots solförmörkelse) och sedan bytts mot otroliga moln, om vartannat.
Lycka! Verkligen. Även om bara för en kort stund över lunchen. Det gör så otroligt mycket.

Frisk och stark. Och lycklig. Fångar jag dagen.

Puss.